Det är torsdag sen em. Akuten i Söderhamn. Läkaren säger att inget är brutet. Eventuell propp. Remiss till akuten i Hudiksvall. Ja, jag blev rädd.
På akuten i Hudiksvall träffade jag fina människor i väntrummet, som lockade mig till skratt samtidigt som jag hade ont och var rädd. Kom igen. En propp kändes väldigt jobbigt där och då. Tankar som snurrade. Dödligheten gjorde sig påmind.
Först fick jag möta en trevlig sjuksköterska och stack mig för de prover som behövde tas. Hon fick inte blodet att rinna till ( jag är rädd för de sprutorna- blev felstucken som barn ) så hon gick och hämtade en annan mer erfaren sjuksköterska.
Världens mjukaste person knackade en stund senare på dörren och tog blodproverna på mig. Hon fick mig att skratta mitt i eländet. Skitont i foten, rädd och felstucken. So what? Värre saker har hänt.
Senare. Ultraljud. INGA proppar! Vilken lycka! 🌟🌟🌟
Hemma igen.Ja. Alla fattar att den här foten inte mår bra. Långhelg. Såklart!
Djuren har älskat mitt tillstånd, och ärligt så har jag mått bra av att bara vila. Smärta tröttar ut.
Måndag. Får tid på hälsocentralen i Söderhamn. En toppenläkare följer upp precis ALLT. Han undersöker min fot, går igenom alla svar från Hudiksvall. Han lägger till ytterligare ett blodprov och efter det skickar han mig till röntgen. Utesluta benbrott.
Sjukvården är fantastisk! Jag får min diagnos. Förmodligen en sena som ställt till det. Medicin utskriven. Jag sparar hans namn och säger att från och med nu vill jag alltid få honom om jag blir sjuk. Han skrattar, tar min hand hejdå och säger att han ringer mig imorgon när provsvar kommit.
Hörrni .. vi har en fantastisk sjukvård. Fantastisk sjukvårdspersonal! Tack! ❤️❤️❤️
Samtidigt.
Medan jag satt i väntrummet kom en gammal dam in. Svimfärdig för hon hade inte ätit idag. Kafeterian stängd. Jag hade morötter med mig i min väska som hon fick och sjuksystrarna gav henne skorpor och kaffe.
Vi satt där och småpratade. Hon berättade att hon var själv. Att hon hade en älskad granne som hjälpte henne ibland vid behov.
Det knep till i mitt hjärta när hon pratade om sin tillvaro. Om kolonilotten hon måste sälja för hon ser så dåligt så hon inte kan köra bil längre. Om isolering i livet för ensamheten tagit plats. Annat som hänt på ålderns höst.
Jag rev av en bit papper och gav henne. Med mitt namn och nummer och påminnelse om varför hon skulle ringa mig. Om hon behöver.
Hon påminde mig om att vara tacksam för människorna i mitt liv. Att det är inte givet att alla har det.
En vanlig måndag i juni på hälsocentralen i Söderhamn kom den påminnelsen. Tack. ❤️
// Anna
0 kommentar(er)
