Jag sitter ensam vid matsalbordet och tankarna snurrar kring mötet jag precis lämnat.
Mötet jag sammankallade. Idag som så många gånger förut. Jag har många olika människor som samverkar i olika forum, men kvällens sittning tillhör mina favoriter.
Varför?
Jo, det går att läsa överallt i sociala medier, om kulturkrockarna, om schismer, om bråk, om rasismen mellan olika etniska grupper, om det begynnande KRIGET .. ja listan kan göras lång. Till Kina och vända. Typ.
Så sitter jag där. Med folk från Syrien, Somalia, Egypten och Turkiet. Kristna med muslimer. Män med kvinnor.
Och kan ni tänka er? Vi pratar flera olika språk, ändå snackar vi samma. Vi ser olika ut, ändå är vi så lika. Vi har olika bakgrunder, ändå delar vi samma grundvärderingar.
Och jag tänker med ett enda stor leende:
" Hur svårt kan det vara? Egentligen?
Enkelheten ligger i att vara människa. I den ligger något så basalt som att det räcker med respekten till varandra så kan precis alla mötas- oavsett. Oavsett etnicitet, bakgrund, ålder, kön eller whatever.
Jag är så innerligt tackam för att jag får vara en del av allt detta. Med så fina kloka människor. De får mig att växa som människa i varje möte jag är tillsammans med dem. Jag är så glad - för den värme jag möter i var och av dem. Olika är vackert.
Vi har pratat om valet. Om samhället. Om våra behov - tillsammans. Jag har varit allvarlig och jag har skrattat så tårarna rann. Det är så grymt häftigt att vara en del av oss. Mångfaldens ansikte.
Enkelheten i att vara människa är så skönt när jag får vara jag och du får vara du tillsammans i ett vi.
Det är baske mig det finaste som finns på vår jord, enkelheten i att vara människa.
För mig är det kärlek.
Anna
0 kommentar(er)
