Jag har många gånger tyst tagit emot en massa information om mig själv.
Om andra. Om samhället. Om det mesta.
Jag har många gånger fått förklarat för mig att jag är blåögd. Naiv.
Å andra sidan samtidigt att jag skulle kunna leda en armé i vilket krig som helst.
Omdömet och värderingarna kring mig som person är minst sagt varierande.
Vi kan iallafall konstatera:
- Att jag är si eller att jag är så.
- Att jag borde vara mer eller mindre av.
Jag har kallats för jävulen för att jag öppet visar stöd för mångfald och att jag besitter en nästintill galen stor makt bland folket. Att jag är egocentrisk och har jordaxeln uppstoppad i ars*et. Ondskan herself.
Å andra sidan säger andra samtidigt att jag är väldigt snäll, en ängel på jorden och att jag äger en nästintill övergudomlig förmåga att fixa trasigt till helt. Att jag gett mitt liv till att rädda andra. Att jag är det goda ljuset som leder människor in i trygghetens hamn. Med min magi.
Men jag då? Människan Anna?
Jag tänker att jag behöver inte förklara eller översätta något överhuvudtaget.
Jag skriver allt just nu i den bok jag skriver på. Min sanning. Mitt perspektiv. Från mitt liv där människorna passerade revy. Terapi skulle många kalla skrivandet. Kanske. Det väcker många insikter hos mig. Det är samtidigt ett måste. Det kan aldrig bli som det var.
Jag vet också att jag vaknade imorse och såg på omvärlden med helt nya ögon. Inklusive mig själv.
En ny bok om mitt liv har precis börjat.
Anna 24 juli 2019.
0 kommentar(er)
