Jag har aldrig fattat det där. Det här med att ha så mycket åsikter om andra människor. Jag har fullt upp med mig själv och att hinna med mitt eget liv. Eller som min coach säger:
- levla till nästa nivå.
Jag har de sista 2 månaderna jobbat nästan över min egen förmåga. Stress. Jag har utsatt mig för stress. Testat. Synat. Levlat upp. Längtar så efter vilan.
Det är också så att jag under de senaste 6 månaderna börjat komma tillbaka till livet igen. Jag menar på riktigt leva. Jag var borta i 1,5 år. Det är bara jag som tänker på det. Jag försöker vara snäll med mig själv & påminna mig om att jag är bra även om vissa saker tar längre tid eller fast jag blir trött fort. Jättetrött.
Jag går i terapi, det borde fler göra. Jag mådde så fruktansvärt dåligt så jag orkade inte söka hjälp då .. när jag egentligen skulle ha gått. Det blir så när saker redan gått alldeles för långt, en blir handlingsförlamad, det är rätt vanligt har jag hört.
Jag tränar mig alltså tillbaka till livet.
Vissa dagar, som idag går det bra. Jag har valt att omge mig med människor som stärker. Som jag är trygg med.
Vissa dagar behöver jag det mer än andra. För. Jag bär på ärr ingen ser. Jag tränar mig på att leva med dem. Och rynkorna som växt fram under den träningen.
Varje dag är en träning. Processa upplevelser. Processa minnen. Processa tankar, levla upp. Repeat.
Tänker på att man kan inte älska någon annan på riktigt om man inte älskar sig själv först. Som ett mantra tittar jag mig själv i spegeln och jag säger:
- jag är stolt över mina ärr och rynkor.
Jag lever. 🙏
#minsanning #ärligt
// Anna
0 kommentar(er)
