Var har du varit under dessa år Anna?
Frågan kommer från min mor tidigare ikväll.
Hon fortsätter:
- du har ju aldrig haft tid. Du har bara jobbat med det där Centrum för alla. Alltid stressad. Det gick ju inte att prata med dig.
Var var du egentligen under alla dessa år?
Frågan är befogad.
Jag följde aldrig med på födelsedagar eller fina små utflykter. Inga semestrar. Ingen ledighet. Faktum är att jag jobbade ju 7 dagar i veckan. Min familj fick minst av min tid.
Jag var gift med Centrum för alla. Jag ångrar inget. Tvärtom. Jag bär på en erfarenhet som är få förunnat. Vinsten blev ett stort nätverk med internationella kopplingar. Med broar som fortfarande existerar långt utanför Sveriges gränser. Där jag fortfarande har full access. Kunskap om integration som ingen skolbänk i världen kan undervisa i. Stridstränad kring förståelse för alla system i samhällets olika skikt. Och människorna i det.
Jag har sett det mesta.
Därför är tiden med min mamma, min familj och vänner så värdefull för mig idag. Jag uppskattar enkelheten som aldrig förr. Jag avgudar stunderna med min familj och mina vänner.
Jag kände mig utbränd under en lång tid. Trött på att lösa andras problem. Trött på avundsjukan som jag aldrig fattade. Jag jobbade HÅRT, mer än någon annan i verksamheten. När jag berättar det för människor så förstår de det. De förstår att jag behövde en paus.
Igår mötte jag en man ute under min promenad som kom fram och sa:
- Anna, jag har bott i den här stan i 30 år. Jag har alltid följt dig. Ditt skratt, jag svär vid gud, ditt skratt ger liv till människor.
Jag känner mig feg. Som under en tid lämnat fältet, där människorna vandrar, men de förstår också.
Jag skrattar åter igen, med min familj och mina vänner.
Min mamma frågar mig var jag har varit sista åren.
Jag inser plötsligt var och svarar:
- mamma, jag var och tränade mig att skratta så det håller för en hel värld. ❤️
Anna, 2 juni 2019.
0 kommentar(er)
