Nu tänker jag ( med daglig påminnelse )
: hur behåller jag min egen ork & lust?
Vi ser alla bilder och alla inlägg på sociala medier på alla lyckliga människor som bara mår så bra himla bra hela tiden.
Är det verkligen så? Har de hittat ett slags livselixir som gör allt så helt och rätt hela tiden?
Det kan ge lätt ångest. Att se alla andra flascha förbi i silverglittrande tillvaro i en solnedgång .. med ett glas rosé i ena handen. Till synes omärkt av livet.
Men är det så? På riktigt?
Låt mig ge er ett exempel .. min son förlorade sin pappa i cancer för ett år sedan. Vi har stundvis haft ett helvete. Ja, att se någon man älskar tyna bort är svårt. Ett helvete. Jag har bilder på näthinnan av min son från den tiden .. hjärtat brister när jag tänker på dem. JA, du kan ta på sorg.
Som Mamma ( iaf jag ) är det omöjligt att inte känna med min son de stunder han mått som sämst eller att inte känna något när han säger:
- mamma, du får aldrig dö före mig.
Sorg tar tid att läka.
ROSÉVIN I SOLNEDGÅNG!
Hell to No! Det finns inte, det existerar ju inte i de stunderna och livet kommer med även dagar som är mindre .. bra.
En fin vän sa i veckan som var:
- man måste få vara ledsen när man är ledsen.
Jag tror att det är jätteviktigt. Lika viktigt som att få vara glad när man är glad.
Så. Allt är inte alltid som det ser ut att vara.
Jag accepterar.
Livet.
Som det är. Jag kan säga att jag är ledsen när jag är ledsen och glad när jag är glad,
What you see is what you get.
Och ..
Jag fyller på mitt livselixir med min familj och vänner och djuren jag älskar så mycket i mitt liv.
Som idag - en tur till Alfta och hundutställning. MASSOR av människor och intryck. Skoj!
Jag somnade på soffan när jag kom hem. Energin var slut. Tvärslut.
Och jag accepterar att jag behöver sömn - för min kropp och hjärna läker ännu. Den behöver tid. Den behöver kärlek.
Jag behöver lugn och ro. Och tid.
Jag accepterar det.
Anna juli 2019.
0 kommentar(er)
