Olika beteenden släpper in oss i olika rum.
Jag tänker ofta på min pappa. Han jag är så lik. Han sa ofta:
"Anna - var inte så jävla personlig". Med det menade han att det är bättre att inte släppa människor så nära inpå. Så skyddar man sig bättre. Alla människor är inte snälla. Det finns de som utnyttjar, de som vilseleder och de som
bara tänker på sig och sitt.
Det är ju bara halva sanningen.
Jag svarade alltid pappa med ett skratt: tänk så mycket jag vinner på min öppenhet, vad det släpper in många spännande människor i mitt liv. Så mycket jag får lära av andra. Tänk så mycket bättre jag mår när jag får vara den jag är.
Det har varit bra att vara jag. Och svårt. Pappa hade rätt. Och fel.
Sista året har varit ett helvete. Det har stukat mig hårt, det inte bara fick mig ner på knä, det slog mig fullständigt i backen. Människor jag litat på, människor jag älskat, människor jag trodde var mina vänner visade sig vara inte bara svekfulla,
de tog hela min tro på det fina i livet med sig och i det även min tro på mänskligheten.
Ändå.
Jag haf jobbat hårt på att läka och på att ta tillbaka min tro och förmåga på att våga lita på andra igen. Släppa garden. Bjuda in. Sätta mål. Följa mitt hjärta. Sakta. Det tar tid.
Och vet ni. För varje dag möter jag människorna, nya som gamla bekantskaper som ger av sin tid till mig. Som lockar mig till skratt. Som vill vara en del av allt med mig. Som hjälper mig att läka så fint.
Mitt i min sårbara öppenhet känner jag livet.
Det är himla vackert.
// Anna ❤️
0 kommentar(er)
