Idag tänker jag vara personlig med er.
Som Anna. privatpersonen.
Det är ingen hemlighet att jag, min son och berörda har haft en mycket svår tid bakom oss.
Eftersom jag är peronlig med er idag berättar jag ur mitt perspektiv. Om sorgen. Om hur det varit. Är.
Vi hade inget val mer än att möta och ta oss igenom en svår vår, där mannen som var pappa till min son kämpade så länge och tappert men till slut förlorade kampen mot cancern.
Det har varit en tung, svår och smärtsam tid.
Jag följde min son till hans pappas sjuksäng gång efter gång och det finns bilder i mitt huvud som aldrig kommer att blekna, några av dem när jag såg hur min son led av ögonblicket, varje sekund svår i mötet med sin egen pappa. Han led för det gjorde så ont i honom att se sin pappa ha ont, han led för han ville inte att han skulle behöva kämpa, han led för han ville att hans pappa skulle få dö, för att slippa allt det där onda. Han led för att han tänkte så. Att önska någon få dö är svårt.
Föreställ er tanken .. att något är så jävligt att man önskar någon få dö för att det är mycket bättre.
Jag led med min son. Övermäktigt. Maktlösheten var fulltändig mot sjukdomen.
Varje minut dygnets timmar under månader extrem stress och oro.
Det har tärt. Ängslan. Rädslan. Sorgen.
Bilder på en ung Robert med en nyfödd Philip i famnen, dopet, första stegen med sin pappa, fisketurer i stugan, första skoldagen, cykelturer och 1000 minnen som parallellt med verkligheten snurrat i huvudet.
Philips fråga en sen kväll hemma vid köksbordet:
- Mamma, hur kommer det att bli? Hur blir min student utan pappa? Han kommer aldrig få se mina barn. Hur blir det?
Vad svarar man på det? Det kommer bli bra???
Jag kommer ihåg det samtal jag fick av Robert ( min sons pappa) som sopade undan alla förhppningar vi haft.
Ett samtal jag hör i mitt huvud om och om igen. Jag var på jobbet när telefonen ringde och han sa:
- ja, nu har palliativa varit här. De vill att jag förbereder barnen.
Jag höll andan i vad som kändes som en evighet innan jag svarade:
- jaha .. vad tänker du?
Robert svarade:
- Anna, det är inte hela världen att jag dör. Det är barnen jag tänker på.
Jag brast ut i gråt.
Och vet ni .. än idag månader senare känner jag fortfarande så när jag tänker på just det samtalet.
Vad i hela fridens dagar säger man till varandra när människan i andra sidan luren är så full av liv? När man vill annat av hela hjärtat?
Det har varit en helt vidrig vår. Jag tänker på att världen fortsatte som vanligt, folk arbetade, barnen gick till skola och allt fortsatte som att ingenting alls hade inträffat.
För oss var det inte så. Vi har gråtit, varit sömnlösa, varit ledsen, orolig, varit arg, varit uppgivna och inte haft någon chans överhuvudtaget till att få andrum i månader av rent självupplevt helvete.
Jag var oförberedd på hur svårt det är att se sitt eget barn lida på det här sättet.
Så kom dagen när kampen var över.
Lättnad. Som att spräcka hål på en till bristningsgränsen full ballong.
Tystnad. Tomhet. Eko av precis ingenting.
Sorgen som la sig som ett täcke över hela tillvaron.
Jag har städat, pysslat om, lagat enbart den mat till min son som han tycker om, bakat som aldrig förr så att det ska förnimma minnen hos honom och känslan från hans uppväxt - skapat trygga zoner hemma. Jag har varit tillgänglig dygnets alla timmar. Jag har pratat och jag har varit tyst och vi har skrattat och vi har gråtit. Vi har suttit tysta klockan 3 på morgonen ibland och tittat på en serie tillsammans. Närvaro.
Det är det dagens blogg handlar om.
Kärlek. Omtanke. Närvaro.
Vikten av att ha varandra.
Att veta att när det är sådär hiskeligt hemskt svårt så behöver vi alla människorna runt omkring oss som som ser. Som förstår. Som ger andrum när det inte finns en endaste gnutta energi kvar.
Alla behöver det.
Jag har förändrats som person denna vår.
Jag ser att tiden vi har med varandra är viktigast. Jag ser och förstår att vi är absolut ingenting utan människorna som betyder mest för oss. Familjen är det viktigaste vi har. Den kan vi bygga överallt. Med människor som betyder något för oss.
Det är det som är och blir vår grund att stå på, det är den grunden som stöttar när det är jobbigt. Det är den som ger kraft. Det är den grunden som gör att när vi förlorar människor vi älskar så har vi ändå kraften med oss till att leva vidare. Till och med känna glädjen mitt i sorgen.
Det är den grunden som får oss att hålla som människa. Också.
Jag är mycket för många.Först av allt är jag mamma.
Det är det budskapet jag lämnar till er idag. Budskapet om att det viktigaste vi har i livet är människorna i det som ger värmen, närvaro och trygghet till oss.
Med kärlek.
// Anna
1 kommentar(er)
