Idag har varit en sådan där dag hos mig där jag varit frustrerad. På människor. På mig själv. Jag bestämde mig därför att jobba helt för mig själv idag, avskärmad, och göra sånt så jag fick vara ifred. Från allt och alla. 

På sen eftermiddag klev en av mina grabbar oanmäld in på kontoret. Det är svårt att översätta det jag känner när jag ser dem, det är en varm, mjuk känsla som sprider sig i hela kroppen. 

Jag reste mig med ett stort leende från skrivbordsstolen och var tvungen att ställa mig på tå för att nå upp för att ge en kram. Han är jättelång. Han böjde sig och gav mig en jättekram. Sådär så jag försvann i hans famn. Strax därefter kom två grabbar till.

Plötsligt satt tre unga grabbar på mitt kontor.

En av dem hade med sig en liten bebis. Hans bebis. Han är nybliven pappa. Min Alexander.

Jag lovar. Vad än världen påverkat mig med idag, vad jag än kände imorsse, vilket humör jag än haft, så försvann hela världens orättvisor när jag såg henne. 

Jag satt där i soffan med liten bebis i min famn. Såg in i hennes ögon, höll hennes små händer i mina, jag snusade henne på huvudet och pussade pannan säkert 100 gånger .. när hon somnade så i min famn fylldes mitt hjärta till bredden av obeskrivlig, ren kärlek. Tårarna bara rann. Av lycka. Av glädje. Livet. Oförstört och helt ofattbar perfekt liten människa. 

Ni förstår. Jag har följt hennes pappa genom många år. Följt hans resa från tonåring till ung man. Jag har varit  orolig många gånger för honom och jag har varit så lycklig med honom när saker och ting fallit på plats i hans liv. Jag såg så mycket av honom i henne. Hårfästet, pannan, blicken i ögonen.  

Jag kände sådan stolthet. Han var så oerhört fin med sin lilla dotter. Det stod utom allt tvivel att de redan har starka band mellan varandra. Han visste varje sekund vad hon ville ha. Han bar och höll henne som att hon är världens allt. Mitten av universum.

Och jag kände mig så ofattbart , galet ofattbart priviligerad. Och stolt. 

Dessa grabbar dök upp oanmäld på mitt kontor och gav mig en överdos av kärlek. När jag som mest behövde påminnas om det vackra i världen kom de - mina grabbar. Med liten bebis. 

Och hon fick mig att känna sådan lycka.

För att världen är så vacker med alla sina starka kontraster. Det förmedlades genom sinnesbilden av tre unga grabbar och en liten bebis. 

Världen är mycket vacker när vi delar det fina och mjuka med varandra.

Och släpper in varandra i allas världar.

Tack. ❤️

Anna