Under de sista veckorna har jag träffat en massa olika människor. Intresanta möten varenda ett av dem.
Starka, drivna och alla med samma gemensamma nämnare: passionerade eldsjälar.
Idag har jag mött en intressant kvinna, Agnetha Påhlin. Hon har varit företagre i 44 år. De sista 6 åren har hon riktat sin energi och kraft på att stärka kvinnor i affärslivet. Hon har varit projektledare för Främja kvinnors företagande.
Det behövs. Massvis av sådant behövs. För ett jämlikare företagande.
Många tankar väcktes hos mig. Hon berättade så otroligt mycket som fick mig att verkligen tänka på hur det är att vara kvinna rent generellt - och så har hela dagen till och från varit hos mig. Jag har tänkt på min uppväxt, mitt eget arv och vad som krävs för att fylla mina krav i livet.
Jag som är fostrad av en pappa som lärde mig mycket om livet och om företag, jag har en bakgrund där jag fostrades ganska hårt.
Pappa var och är fortfarande min stora manlig förebild i livet.
Han som tog mig på axlarna i slalombacken när jag var ett år gammal, han som lärde mig att åka när jag tre och det var även han som tog mig till skidbacken och tränade mig mycket hårdare än vad de andra ungarna gjorde. De hade träning 2 dagar i veckan, och friåkning 5. Jag hade träning 5 dagar i veckan och friåkning 2. När jag tävlade hade jag genomgång av tävlingsbanan först med min pappa och tränaren, sedan tillsammans med killarna i samma årskull som mig själv, jag såg mig som en av grabbarna. Jag hängde inte med tjejerna. De var svagare, åkte inte lika agressivt som grabbarna. Framförallt var det på RIKTIGT med grabbarna. Ingen lek. Det skulle alltid vara roligt, men gargongen var tuffare. Jag tränades hårt och även om jag någon gång kände rädsla viade jag det aldrig. Jag fällde inte en tår även om fystesten och träningarna var hårda. Jag var en av grabbarna.
När jag började på gymnasiumet satt jag i elevrådet och sista året invald som ordförande, en av grabbarna blev så arg för att jag fick ordförandeposten att han vrålade att jag fått posten på grund av att jag har stora bröst. Året var 1993. Jag fällde inte ett ont ord tillbaka och jag fällde inte en tår,
När jag klev ut i arbetslivet köpte jag mitt första företag vid 22 års ålder, då fick jag höra att min pappa betalat kalaset för jag kunde ju inte hantera det som tjej - så var det ju såklart inte. Jag fick göra llt själv även om pappa fanns vid min sida som rådgivare och så har det fortsatt tills han dog. Jag har tävlat på bästa sändningstid genom hela mitt liv. Med en pappa som sa:
- ska du grina kan du packa ihop och gå hem direkt - då har du inget här att göra.
Det har såklart färgat mig. Gjorde mig livsduglig och tåligare från allra första start.
Men jag har fått jobba häcken av mig. Bokstavligt. Min uthållighet har varit och är fortfarande extrem.
Jag har fått arbeta hårdare än vad jag kan översätta i ord för min tro på Centrum för alla och dess betydelse,
Min pappa älskade mig och jag förstår att han tränade mig för att fixa att möta ett liv utan honom. En värld styrd mest av män. Jag älskar honom för det. Ändå. Mötet med Agnetha fick mig att tänka ordentligt på vad jag möter i mitt liv. Både privat och genom min profession.
Jag måste ärligt säga att vi har en hel del att jobba med. Om vi vill att våra döttrar ska få bättre lönesättning, större chanser att på samma villkor driva företag och så vidare.
Agnetha Påhlin. Prijektledare
Hon säger i sin slutrapport:
" En annan orsak till att färre kvinnor startar företag kan vara bristen på förebilder. På senaste Oscarsgalan synliggjordes kvinnliga förebilder, eller rättare sagt bristen på kvinnliga förebilder, när skådespelerskan Frances McDormand uppmanade alla kvinnor som var nominerad till en Oscar att resa sig upp. Det blev en gles samling. Om vi fortysätter att belysa filmbranschen finns forskning på hur mycket talutrymme kvinnor och män får i de fiolmer som anses vara de bästa. Det visade sig att 70% av replikerna sägs av män.
Vad har då filmbranschen med företagande att göra, kan man undra?
Jo, kvinnliga företagare ( och filmmakare ) får sämre tillgång till kapital. Mäns företag ( och filmer ) betraktas fortfarande mer värdefulla än kvinnors. Normen för en företagare (och Regissör ) är fortfarande en man. Så förebilder behövs. Såväl i filmens som i entreprenörens värld."
-----------------------------------------------------------------------------------
Frågan är:
" Vilket arv av grundvärderingar och jämlikhet vill vi ge till våra döttrar och söner? Egentligen?
// Anna
0 kommentar(er)
